Vilken djäkla dag......

Det började skita sig redan strax efter 07.00 imorse! När jag skulle parkera i jobbargaraget började det det krascha under fötterna. Av någon underlig anledning befann sig mannens fina exklusiva solglasögon under pedalerna. Laddade en halvtimme innan jag vågade ringa och berätta vad som hänt. Inte kul, dom är nu dödsförklarade.....nästan jag med!!! På lunchen när jag var hem och rastade Fridan passade jag på att stuva in en massa sopor och tomflaskor i bilen och det var inte lite skräp. Tänkte försöka flexa ut lite tidigare på eftermiddagen och åka till återvinningen. Ser när jag sätter mig i bilen igen efter avslutat arbete att soppan inte kommer räcka så långt, som vanligt är min uppfattning att man skall vänta så länge som möjligt med att tanka men nu går det inte vänta längre. Och jag vill påminna om att jag bara fått soppatorsk en gång i mitt långa liv. Väl på macken har jag lyckats få pinnspärr på min kod. Trasslar och krigar länge mot både kortbolag och lilla stationen, helt säker på att JAG inte åstadkommit någon spärr. Efter ca 45 minuter i telefon och flertalet rusningar in till macken kan jag åka vidare med full tank och svettig panna, mot soptippen!!!! JAHA klart som attan, två långtradare står fast i halkan i värsta slingerbackarna uppemot återvinningen. Bara att backa hela långa vägen ner mot stora vägen, inte kul: slingrigt, halt, mörkt och ingen sikt bakåt på grund av allt skit i bakluckan. Hem med allt skrot i bilen, nytt försök imorgon.

Å sen då blodpudding hade vi tänkt som start på matveckan, bacon och rårörda lingon. Tycker att jag efter dagens övningar skulle må väl av ett glas vin till bacon stekningen. Tar fram reservdunken som inköptes före helgen, utifallatt behov skulle uppstå. ( avnjuter annars mest rött på flaska). URRRRRRK .. helt odrickbart. Utgrävning i plastkasseskåpet, hittar ett skrövligt kvitto. Här ska reklameras. Käre systembolaget är mycket tillmötesgående, lämnar dunken och får pengarna tillbaka. Satsar nu på några säkra kort, Campoletti och Alleswerloren. Mannen korkar upp en vinare och jag slår på spisen igen, det börjar spraka i baconen och det känns som maten och kvällsfriden närnmar sig. Frida får ett smaskigt grisöra att mumsa på. Men då utbryter paniken igen. Vart FAAAAN är blodpuddingen? Inte i kylen och inte på diskbänken. I min säng ligger däremot ett plastemballage som innehållit 5oo gram blodpudding. Hundeländet har stulit middagen igen!!! Och dessutom har hon fått ett grisöra till dessert.
Mannen och jag förärades en stekt macka med ost, tomat och gott bacon. Campolettin var god.Dagens motto hämtas från Pyton`s Life of Brian